Den eviga väntan...

Det är ca 2,5 månad sen vi lät vår vackra Majtan vandra vidare. Jag tänker på henne varje dag, men under den senaste tiden har det märkts av mer. Trots att jag känner saknad varje dag, så har den varit mer påtaglig under de senaste veckorna.

Jag kanske har nämnt det tidigare, men jag kan ännu inte förstå hur ett varelse kan fånga en så starkt från första stund? Man får ju en stark anknytning till alla ens djur, men det jag/vi upplevde med Majtan kommer vi nog aldrig få vara med om igen. Det finns dem som aldrig kan eller kommer att förstå vad ett djur kan betyda (och det gäller både djur- och ickedjurmänniskor) för en.

Jag vet att hon har det bra och att det var rätt beslut, men samtidigt önskar jag fortfarande att hon var här hos oss - stark, frisk och hel!

Man ska ju inte jämföra människans känslor med djuren, men jag tror ändå att de också kan uppleva saknad. För Besse tog det några dagar innan han förstod att hon inte längre skulle komma in genom stalldörren på kvällen, men trots det så upplever vi fortfarande att han väntar...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0