Säg den lycka som varar för evigt..

Fredagkväll och jag och Mamma hade åkt till stallet för att ta in hästarna. Besse stod som vanligt snällt och väntade när jag kom för att hämta honom. Kopplade på grimskaftet och började gå då jag märkte att allt inte stämde. Han ville inte stödja på vänster bakben, så jag stannade för att kolla om bukgjorden till täcket hade fastnat runt benet då detta har hänt några gånger tidigare när han busat och rullat sig i hagen. Kikade lite närmare och trots mörkret så upptäckte jag att benet var svullet som en stock. Tankarna snurrade för fullt i huvudet på avsparkade ben, frakturer och avlivning.

Jag tog mig in i stallet med Besse linkades på tre och ett halvt ben bakom mig. In i duschspiltan för att konstatera att han var rejält halt i kombination med att han hade riktigt ont. Inget att fundera över, det var bara att kontakta veterinären som var där inom en halvtimme. Han var så pass svullen och ömmade så pass mycket att hon kunde inte göra desto mer än att ge han smärtstillande, avsvällande medicin samt ordination om att vi skulle kyla benet i 30 min i iskallt vatten för att sedan lägga på ett zinkbandage över natten. Troligen var det ingen spark då det inte fanns några sår eller märken efter broddar, men hon kunde inte säga så mycket mer förrän hon kan göra en ordentlig undersökning.

Han är nu ordinerad boxvila tills dess att svullnaden gått ner nog mycket så att veterinären kan undersöka honom ordentligt. Att stå i box inomhus med alla hästkompisarna ute i hagarna, är bara det en riktig "pärs", men om det är det som krävs så får det bli så. Hur förklarar man för en häst att den måste stå ensam inne i sin box för att hans ben ska bli bättre? Förhoppningsvis blir det bara till på måndag då vi ska kontakta veterinären igen så att hon kan komma ut och undersöka han mer ingående.

Stackars gubben, han är ju våran lilla plutt och det är så jobbigt att se han när han har så ont. Detta i kombination med den ovissheten vi befinner oss i tills dess att veterinären ställt sin diagnos gör inte situationen bättre. Jag är dock väldigt glad och tacksam över våra snälla stallkompisar som hjälpte/hjälper till och min storasyster med den erfarenheten hon har!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0