Fick denna fina bild av Toni tidigare så nu saknar jag mina fina killar lite mer än vanligt: 

Så söta!

Ridbanan vid stallet har sett ut som en isrink och jag har nog endast ridit ca 5 pass där i vinter, så tack gode gud för ridhuskort! 

Vägarna runt stallet har i allafall tinat fram, så ikväll blir det nog en lättare joggingtur så att hon är pigg och laddad inför helgen. 

Ett av målen för i år var att jag och Kakan skulle ta oss ut på tävlingsbanorna i år och för att göra det så behöver man en klubb att tävla för. Jag har klurat lite fram och tillbaka och sett över olika alternativ för att hitta det lämpligaste alternativet. Lokalpatrioten i mig ville välja en förening från Kalix, men på grund av logistiska skäl så valde jag bort det. Nu åker jag ändå hem ganska ofta, men det är betydligt lättare att engagera sig helhjärtat när det ligger inom räckhåll.

 

Det finns en hel rad klubbar att välja mellan i Luleå och till slut föll valet på Bothnia Ryttarsällskap som har dressyren som huvudgren. En lagomt stor klubb med ett trevligt gäng!

Efter den här ursula vintern med is och halka i ca fyra månader så tyckte jag att det kunde vara läge att kolla igenom Kakans kropp. Bristen på träning i kombination med hårt/halt underlag kan nog bidra till en del spänningar i olka musklegrupper och sen var det även dags att checka av henne och se vart vi står i jämförelse med förra våren.

 

Därmed bokade jag in en tid med bästa Maria Öhman för en grundlig genomgång och det var väldigt bra! Hon höll på i totalt två timmar där hon som vanligt började med att känna av hela kroppen innan hon påbörjade själva behandlingen med laser, massage och korrigering. Förra våren var Kakan spänd och öm i hela högersidan, men de spänningarna fanns inte kvar och hon var mycket bättre där och hade fått mer muskler på höger bakben där hon tidigare var något tunnare.

 

Merparten av våra hästar har en favoritsida, så även Kakan som gärna använder sin vänstersida mer. Kakan har både mer muskler och är starkare där, men där fanns det även en del spänningar som Maria fick jobba med; spänningar som hon inte kunde komma åt förra gången med tanke på att högersidan var mer aktuell då. I och med att de problemen var borta nu så förklarade Maria att vi började komma till Kakans grundläge där hon kunde inrikta behandlingen på ett annat sätt och det var på vänster sidan. Detta har jag även känt av i ridningen där Kakan gärna skjuter över mig till höger och det var skönt att få det bekräftat så att jag vet hur jag ska lägga upp träningen framöver. Marias behandling är en viktigt pusselbit och toppas bäst i kombination med bra träning. Ett steg närmare en liksidig häst alltså!

 

Den här gången njöt Kakan betydligt mer än förra behandlingen och det är ett gott tecken. Det blir återbesök om ca 6 veckor och tills dess har jag fått några övrningar att jobba med samt några områden som jag ska massera.

 

 

 

 

 

 

Jag kom på att jag aldrig har skrivit om hur Kakan hittade hem till mig, så jag tänkte att jag passar på nu när jag ändå ligger sjuk och däckad hemma i soffan. Som jag nämnt innan så lämnade våran kära Majtan ett stort avtryck hos hela familjen och såklart fanns det funderingar på att köpa en ny häst, men syrran började plugga och vi flyttade till Luleå så då lade vi det planerna på is ett tag.

 

Under hela den tiden så höll jag ändå koll på utbudet av hästannonser, men det var först under våren 2012 som jag började leta mer aktivt. Jag började med att checka av närområdet, men utbudet är inte lika stort som söderut men jag provred ändå fyra hästar plus att vår andra syrra Marie var och kikade på ett sto åt mig som stod ca 15 min bilfärd från dem i Enköping. Det klickade dock inte med någon av dessa hästar så hon bad mig boka in en helg nere hos dem för att åka och provrida flera hästar. Sagt och gjort, resan bokades och ca 8 st provridningar planerades in. Nu skulle jag väl ändå hitta hästen med stort H!

 

Sen kom ödet (?) emellan då Kakan kom ut på annons helgen innan jag skulle åka. Pappa hittade annonsen och tyckte att det lät så bra när hon dessutom var inkörd. Sen hör till saken att jag kände till henne sen innan då jag provridit henne i samband med att jag letat medryttarhäst tidigare under vintern, så jag visste redan vilken fin häst hon var. Hon fångade mig redan då och jag kommer ihåg att jag i bilen sa att valet kommer att falla på henne med förutsättning att det var samma fina häst som jag fick provrida; vilket det också var!

 

Provridningen i sig var inget speciellt, men fick prova henne både ute i trafik i samband med att vi red till banan och slutligen på banan där jag kände på henne i skritt, trav och galopp. Det viktigaste för mig att hitta den rätta känslan och den fanns defintivt där. Alla andra provridningar hade filmats, men det glömdes helt bort när jag provred Kakan och såhär i efterhand känns det lite trist då det hade varit kul ha för att kunna kika på.

 

Vi hann bara sätta oss i bilen och åka därifrån så var beslutet taget och jag ringde hennes dåvarande ägare för att meddela att jag mer än gärna köper henne. Både hjärtat och magkänslan sade samma sak och då krävdes det inte någon lång betänktetid.

 

Alla inplanerade provridningar avbokades och Kakan blev min! Det kunde inte ha blivit mer rätt och hon är den perfekta läromästaren, både välhanterad, lugn och trygg, men ändå med flera växlar och en stor personlighet som kräver ödmjukhet. Hon har redan lärt mig mycket och jag hoppas att hon lär mig allt hon kan!

 

 

 

Tävlingskläder måste också införskaffas och jag har lånat hem en av mina stallvänners kavaj som hon funderade på att sälja. En jättefin Pikeur-kavaj som satt riktigt bra och var i fint skick. Helt plötsligt blev det på riktigt! 

När vintern väl bestämde sig för att komma så gjorde den det ordentligt. Stormvindar, snö och -18° c är en tuff kombination, men ingenting är värre än tre månader med is och dåligt underlag så det är bara ut och motionera våra kära hästar. I skogen har det varit någorlunda vindstilla, så då har det varit riktigt skönt.

 

Igår var det dock premiär i ridhuset och det var riktigt kul. Det var lite kallt om händerna och fötterna på ditvägen, men så fort man kom igång med traven så blev man varm. Både jag och Kakan trivdes på underlaget och hon frustade hur mycket som helst, så det var nog härligt att få jogga loss kroppen lite! För att vara första passet på bana/ridhus sedan i slutet på oktober/början på november så kändes hon förvånasvärt mjuk och fin. Hon kändes glad och motiverad, så jag gissar att det inte bara är jag som har längtat efter att få komma igång med träningen igen. Vi red inte så länge i ridhuset, utan jag ville mest att hon skulle få komma in, känna på underlaget och få trava avslappnat.

 

Planen är att komma iväg till ridhuset ca 2 ggr/vecka och därefter lägga upp resten av veckoplaneringen med konditions- och banträning vid stallet. Ridbanan ser redan mycket bättre ut i takt med snön som singlar ner från himlen. Vi har en jättefin ridbana som sköts väldigt väl, men hård is är svår att rå på och påverka så alla är glada nu när snön kommer.

 

De sista månaderna har mestadels bestått av skritt rakt fram och lite trav, så därför kommer jag att mjukstarta lite och låta henne komma igång stegvis. Den 24-25 januari är jag anmäld till kurs i Kalix, men vi kommer att anpassa oss till dagsformen eftersom hon behöver lite tid på sig att komma igång. Den 27:e är det även dags för den årliga tandkontrollen och lite längre fram har jag planer på att boka in Maria Öhman så att hon får gå igenom kroppen också. Efter en sådan här start på vintern så tror jag att det kan vara skönt att få mjuka upp alla muskler och släppa på ev. spänningar som uppkommit efter att ha fått gå omkring på halkigt underlag under en längre tid, för jag tror att det kan finnas sånt som mjukgörande och stärkande ridning inte kan lösa upp. Hellre förekomma än förekommas heter det väl!

 

Den första delen av den här vintern har verkligen prövat oss hästägare hårt. Visserligen har det varit rätt sköna temperaturer med övervägande plusgrader, men underlaget har varken inte varit vidare häst-, rid- eller människovänligt. Någon dag har det varit bättre, men överlag har det varit riktigt illa med is och halka överallt. 

 

Jag vill ha kontinuitet i min träning, men med det här underlaget har det varit sjukt svårt. Många kvällar har jag tagit ut Kakan och promenerat bara för att hon ska få röra sig för de rör sig inte överdrivet mycket i hagarna heller när det ser ut såhär. Tack och lov har ändå snön legat kvar i hagen så att det slipper halka omkring, men det känns ändå inte bra när man inte kan röra på dem mer. 

 

Det hade varit underbart med ridhus nu och därför har jag och Elisabeth från stallet börjat kolla upp möjligheterna att lösa ridhuskort på någon av de närliggande anläggningarna. Det finns en ridskola med ridhus ca 3 km längre bort i byn och det vore det bästa alternativet så slipper man transportera dem. Hela anläggningen är dock till salu och vi skulle få besked till veckan gällande hur långt fram vi kan lösa ridhuskort beroende på när försäljningen blir klar.

 

 

 

Sen får vi ju inte glömma Kakans julgotta som vi ställde i ordning i boxen på morgonen. Det är också en tradition som jag inte vill rucka på!

 

 

Så kom den dagen då det var dags att skiljas från våran underbara lilla ponny. I åtta härliga år har han förgyllt våra dagar med en massa äventyr och utmaningar, men nu är det s l u t. Inom loppet av en sekund var han borta och det definitiva var ett faktum; hur man än gör så kommer vi aldrig mer att få se honom. Innebörden av "aldrig" blir helt plötsligt så uppenbar att det är för ofattbart att förstå. Det var det rätta beslutet och jag känner absolut inga tvivel, men det gör förbaskat ont ändå. Våran fina Bessman som alltid var lika glad, lurig och modig, även ända in i det sista...

 

Från att ha vandrat mellan olika ägare hittade han till slut hem till oss och rakt in i hela familjens hjärta. Jag gav han ett löfte om att få stanna hos oss livet ut och det var ett löfte som jag också höll, även om jag hade hoppats att han skulle få vara kvar i många år till.

 

När vi tog bort Majtan så valde jag att inte vara med vid själva avlivningen, men den här gången var jag redo att följa med hela vägen. Om det var någon häst jag skulle stå bredvid i det avslutande ögonblicket, så var det Bessman. Med tanke på det förtroendet som han gett mig och hela familjen, så kände jag ett stort ansvar att följa våran familjemedlem den sista biten på vägen så att han skulle vara trygg och lugn.

 

I samma sekund som smällen kom släppte jag grimskaftet och gick in i stallet. Just i det momentet försvann våran lilla häst och då ville jag inte vara kvar. Tonis mamma var med och hon stannade kvar med honom efter att jag gått därifrån, hjälpte till att ta av grimman och såg till att han var lika lugn och fridfull efteråt.

 

Jag är bara i början på mitt "hästliv" och vetskapen om att jag nu fixar att vara med vid en avlivning stärker mig eftersom jag är säker att jag kommer att vara med om detta fler gånger om jag ska fortsätta att hålla på med hästar. Det är baksidan av djurägandet, men också ett stort ansvar som vi tar på oss när vi väljer att ha djuren i vårt liv. Vi har dem bara till låns en liten stund och lika väl som vi tar hand om dem när de lever - lika viktigt är det att våga ta det oegoistiska, avslutande beslutet när det är dags att skiljas. 

 

...och nu är historien om den lilla ponnyn med det stora hjärtat slut. Jag är oerhört tacksam över att ha fått vara med på den här resan och han har inte bara lärt oss en massa om hästar, utan även om en själv. En bit av mitt hjärta kommer alltid att fattas.

 

 

Det blev kurs i helgen i allafall efter att jag fått erbjudande om att låna en av ridskolans hästar istället. Såhär med facit i hand så var det "bra" att Kakan fick stanna hemma den här gången för det var väldigt nyttigt och lärorikt att få sitta på en annan häst. Även om hon är den absoluta läromästaren, så återspeglar varje häst olika problem/styrkor hos sin ryttare.

 

Den här gången fick jag rida en fuxvalack vid namn Tatar och det är väl ungefär vid färgen som likheterna slutar, men han var trevlig, följsam och väldigt bussig. Första passet handlade mest om att känna av honom lite och Andreas instruerade mig att rida honom enligt samma system som jag rider Kakan; inga konstigheter helt enkelt. Överlag fokuserade vi mycket på min sits och det resulterade i en grym träningsvärk efteråt. Mag- och ryggmusklerna fick jobba på ett helt annat sätt när jag kom i exakt rätt läge och jag var hyfsat mör när vi var klara. Tatar är en fena på skolorna, så vi avslutade fredagens pass med öppnor efter långsidorna och det var verkligen hans grej!

 

När det var dags för pass nummer två så hade vi kommit en bit på väg, men innan vi gick vidare med något annat fick jag testa att rida med korsade tyglar för att verkligen bli medveten om att man har en del onödiga och omedvetna "extragrejer" för sig. Det var riktigt svårt innan man fick kläm på det, men budskapet gick fram så nu vet jag precis vad jag ska eftersträva. Jag har en ovana att bredda händerna när jag värmer upp och det kan vara okej ibland, men där påminde Andreas mig om att alltid se till att "minst en förälder ska vara hemma för att man inte ska lämna barnet ensam". Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen - allt blir så logiskt och enkelt när han instruerar!

 

Därefter blev det mer galoppjobb med övningen "hundbenet" som enkelt förklarat gick ut på att rida efter fyrkantspåret enligt linjerna för ett hundben; ut i hörnen, in 0,5 m vid A plus C och in 1 m efter långsidorna. Det här arbetet var kanon för Tatar och han blev väldigt rund och jobbade på riktigt bra!

 

Tyvärr blev det ingen film från något av passen då jag var ensam på fredagen och glömde telefonen på lördagen, men jag får helt enkelt minnas och leva på känslan nu när det blir dags att applicera det på min egna lilla Cookie-bookie.

Min grundtanke var att låta Kakan få en lite lugnare period under hösten, men på grund av underlaget så har den vilotiden blivit lite längre. Ikväll beslutade jag mig dessutom för att ställa in helgens träning i Kalix. Det känns inte som en så bra idé att ge sig iväg med hästtransport i det här hala väglaget, så vi får helt enkelt stanna hemma den här gången (även om det känns trist...)

Så istället får vi mysa på, pyssla och invänta bättre väder! 

Vardagen brukar ju flyta på utan större överraskningar, men ibland händer det små, små saker som får ens vanliga dag att övergå till "mitt liv - den komiska varianten". Förra veckan lyckades jag somna på bussen till jobbet och det är väl inget konstigt med det i normala fall; om det nu inte hade varit för att denna busstur endast tar 10 minuter. Som tur är vaknade jag upp när bussen körde in på Smedjegatan, så ingen skada skedd. Det är väl ett tecken på trötthet, men det är svårt att "hålla sig" från att börja kl 6 på morgonen (tidig uppstigning = tidig hemkomst).

 

Veckans hittills roligaste händelse skedde i tisdagskväll när jag red på ridbanan. Kakan var hur fin som helst och allt flöt på bra. Efter lite galopparbete tog jag en skrittpaus och därefter fortsatte jag med lite trav. Red på en åttvolt och skulle precis byta över till den övre volten samtidigt som det kommer en bil på andra sidan vägen med strålkastarna riktade rakt mot oss och ridbanan. Travar på under lättridning, jag är på väg till vänster, Kakan skyggar lite lätt och tar ett steg till höger, jag hamnar i obalans och gilder långsamt ner på marken. Ingen av oss hann förstå vad som hände, men antagligen såg det riktigt kul ut från sidan. Det vara bara att borsta av sig och hoppa upp igen, men det hade nog inte varit lika kul om det inte slutat så bra som det gjorde.

 

Det är väl också här mitt grundproblem kommer fram, nämligen min något framåtlutande hållning. Det är ett släktdrag som syns både hos mig och mina systrar när vi rider och jag får ständigt tänka på att räta upp mig ordentlig och nästan tänka lite bakåt för att rätta till detta. Det har blivit mycket bättre, men jag får ständigt påminna mig själv om det när jag rider, annars är det lättare att åka i backen om man hamnar i obalans.

 

Möttes av olika reaktioner efteråt - syrran skrattade och pappa blev orolig att jag hade slagit mig. Det är alltid spännande att hålla på med hästar!

 

...har det varit ofrivilligt lugnt i veckan. Kakan lyckades dra av sig en framsko på söndagen och har därmed fått några dagars vila. Skorna har suttit ordentligt och vi har torra hagar, men på något sätt måste hon ha trampat på bakkanten på skon så att hon har dragit av den, för den var då hyfsat bynglig när jag hittade den i hagen. Hovslagaren var sedan tidigare inbokad till igår och därför har hon fått gå utan i några dagar i väntan på omskoning.

 

Snösulorna åker på om sex veckor, men det var skönt att få på broddarna alldeles lagom till den första ishalkan så imorgon kör vi igång igen med en skrittpromenad!

 

 

Söndag: Skritt i skogen

Måndag: Tömkörning - kanonfin!

Tisdag: Lösgörande arbete på banan

Onsdag: Promenad (i ösregn - inte kul!)

Torsdag: Lösgörande arbete på banan

Fredag: Konditionsträning i skogen

Lördag: Vila (då jag är i Kalix)

Det var kanonväder igår med sol och 11 plusgrader, så då passade jag på att rida ut i skogen. Helt otroligt vilken fin höst det har varit! Kakan var helnöjd och förutom långtrav, så blev det även flera galopper uppför de långa svaga backarna. 

Veckans bästa pass var definitivt tömkörningen. Sedan jag började rida för Andreas så har jag jobbat henne med samma tänk i tömkörningen. Det "tänket" + konditionsträningen har gett henne en helt annan bärighet och hon arbetar helt avslappnat. Under våren hann vi med några tränarledda tömkörningspass och visst var det kul; Kakan var energisk osv, men hon var alldeles för spänd. Jag fick såklart ändå en massa nyttiga tips på vägen, men det kändes inte helt hundra och därför valde jag bort det. Målet är en energisk och glad häst, som arbetar avslappnat.

Syrran är min tömkörningsguru, men eftersom hon är gravid så har hon inte kunnat hjälpa mig lika mycket den sista tiden, men jag tror att hon kommer bli stolt när hon kommer ut nästa gång.

Nu flöt jag iväg totalt, men det är viktigt att reflektera lite ibland också!

Annars ser planerna för helgen ut på följande sätt:

Sova

Uteritt + dressyr med Kakan

Påbörja höststädningen hemma

Hålla ridlektion för mamma och Laila

Syrran hälsar på lör-sön 

Enda frågetecknet just nu är hur jag ska lösa ridningen då jag fått en rejäl smäll i vänster knä efter att ha blivit omkullputtad av min kära pålle igårkväll. Höll på att leda igång henne runt stallet innan jag skulle sitta upp och så blev hon rädd för något, hoppade till och rammade mig i sidan. Jag föll i backen och ena knäet fick ta hela smällen. Det gick så fort att jag inte hann reagera alls.

Hon brukar heller aldrig hoppa till sådär, utan fnyser mest om något är läskigt. Det gick dock ändå bra att hoppa upp och rida efteråt, men idag känns det lite sämre så nu linkar jag runt med skrubbsår och lindat knä. Lite skador får man alltid räkna med. Hoppas bara att det ger med sig så att jag kan kravla mig upp en liten stund i allafall för träna måste vi!

Hästar är både dyrt och tidskrävande, men absolut värt v a r e n d a krona. Jag skulle inte vara lycklig om jag inte får ha dem i mitt liv, men vad förutom pengar och tid möjliggör att jag kan satsa på mitt absolut största intresse?

 

Jo, min sambo, min familj, mina vänner - som ställer upp, hjälper till, stöttar och finns med när det går både bra och dåligt, men framförallt har en stor förståelse för all den tid det faktiskt tar. Utan denna förståelse skulle jag inte kunna lägga ner så mycket tid och energi på hästeriet och definitivt inte med ett gott samvete. Jag tror att alla som har ett tidskrävande intresse förstår vad jag menar.

 

De finns även med i motgångarna, för tro mig, hästlivet är fyllt av båda höga toppar och djupa dalar och då känns det skönt att ha någon där som fångar upp en eller agerar bollplank när det går dåligt.

 

Ibland tror jag att de inte vet hur mycket deras stöd och engagemang betyder för mig, men jag hoppas att de känner min tacksamhet och jag försöker ta varje tillfälle i akt att återgälda det till dem. Ingenting är heller så roligt som när man får dela det med flera.