Prinsesstårtan

 

Skogspromenad med Mamma och Doris

 

 

Äntligen har kylan lättat lite på sitt järngrepp en aning! Besse har fått ta det lugnt under veckan i väntan på en mer human temperatur och idag blev det ett lättare tömkörningspass. Han var lite piggare än vanligt, vilket han visade så fint genom att steppa/trampa i halterna under uppvärmningen. Jag var också något ofokuserad till en början och det är absolut inget som Besse godkänner, utan han kräver full koncentration h e l a tiden. Mot slutet skärpte jag till mig och då gick det genast bättre. Det blev lite arbete på volten blandat med lite sidvärts och tempoväxlingar. Man märkte att han tyckte att det var skönt att få arbeta lite då han bjöd på en riktig frustkavalkad.

I övrigt har lördagen förflutit på relativt lugnt och kvällen har jag spenderat i sällskap med La Familia med middag, gotta och Melodifestivalen. Bäst ikväll var utan tvekan Eric Saade och han har en riktig vinnarlåt, Mitt hjärta klappar dock inte för honom, även om jag absolut kan se hans låt vinna hela tävlingen och känna mig nöjd efteråt. Annars var Sara Lumholdt sämst ikväll. Hon bevisade det alla redan visste sedan länge - att ingen av medlemmarna från forna A*Teens aldrig någonsin har kunnat sjunga och hennes Jordin Sparks-inspirerade (läs: kopia av Battlefield) låt hade gjort sig mycket bättre med en artist som faktiskt kan sjunga. Det var lika pinsamt som när Marie Serneholt var med för några år sen.

 

Jag bävar inför lördagen om väderleksrapporten stämmer...

Jag ser verkligen fram emot morgondagen för har jag planerat in ett besök hos frisören. Prick kl 14.30 kommer jag att slå mig ner i frisörstolen för en minst sagt välbehövlig uppfräschning. Den här gången kommer jag att skippa färgningen för det tänkte jag ta lite närmare sommaren, så tillsvidare får jag klara mig med en intensivtoning för att dölja utväxten.

I övrigt hoppas jag att Kung Bore kan släppa sitt järngrepp snart, så att det får bli vår någon gång...

Tidiga helgmorgnar i stallet kan vara bland det mysigaste som finns och ännu bättre blir det nu under våren när ljuset kommer tillbaka. Jag är en riktig morgonmänniska och på helgerna har man oftast lite mer tid över till småfix och pyssel som man annars inte kanske hinner med på veckorna.

Efter att jag och mamma släppt ut alla hästarna och gjort alla de vanliga sysslorna på morgon, så tog jag ut Besse på lina en stund för lite galoppjobb. Han har vilat några dagar och hade lite överskottsenergi, så det blev lite bus här och där. Efter uppvärmningen inriktade vi oss på galoppen och han gick riktigt bra! Nuförtiden galopperar han på stadigt och bra med god framåtbjudning, utan att för den delen bli för överilad. Han har dock lite svårare i höger varv, där han ibland gärna fattar fel galopp och det är något som vi får träna vidare på. Mamma tog över på slutet och travade av han. Hon börjar verkligen få koll på det här med longeringen och det är så kul att se att det går åt rätt håll!

Mamma och Besse

Härlig vintermorgon!

Thermobaren - ett av de bästa inköpen under 2010!

 

Stämplade ut från jobbet prick kl 18 och nu laddar jag upp för en fredagskväll i soffan med film, kakor och Toni. Resten av helgen kommer också gå i lugnets tecken med några höjdpunkter bl a deltävling 2 i Melodifestivalen och ridlektion med min kära syster, men nu väntar kakorna...

Coop-arena i all ära, men desto roligare är det faktum att jag kommer att få se Melodofestivalfinalen på plats i Globen den 12 mars tack vare Frida! Jag hann bli en aningens orolig när jag fick ett sms på söndagkväll där det kort och gott stod "RING" och inget mer, så under de sekunderna som de tog innan jag ringde upp hann jag fantisera en hel del (jag har en vääääldigt livlig fantasi). Som tur var så möttes jag av en glad och taggad Frida som berättade att hon hade bokat biljetter till Melodifestivalfinalen och frågade om jag och Toni ville komma ner under den helgen.

Efter lite kort betänketid och överläggande med Toni, så bestämde vi oss för att åka. Ännu mer kul blev det när jag berättade att vi kommer för då hamnade Frida i något form av glädjerus! Så den 10 mars beger vi oss mot huvudstaden för en kul "weekend" med Frida och David. Jippie!

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja för det har varit en riktigt tung vecka. Jag varnar för ett långt inlägg. Nu har jag i allafall samlat ihop mig något, även om tårarna många gånger är nära såhär några dagar efteråt. Anledningen till detta, är att vi lät Majtan vandra vidare till de evigt gröna ängarna i onsdags. Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in att hon är borta - att hon inte finns kvar hos oss längre. Hon väntar inte längre på oss i hagen om kvällarna och det finns ingen som kivas med Besse över boxdörren vid matdags. Vi kommer aldrig mer se hennes vackra huvud och hennes stora talande ögon.

Från början hade jag bestämt mig att inte vara med i stallet den dagen. Jag kände då att jag inte skulle fixa det och snarare göra mer skada än nytta. Sen visste jag också att Ann-Sofie skulle vara med henne hela vägen och stå bredvid hennes sida så att hon var lugn och trygg in i det sista.

Något fick mig dock att ändra mig sent på kvällen innan. Det var en stark känsla och om jag inte hade ändrat mig så hade jag ångrat mig hela livet. I det läget var det självklart att jag skulle vara med, både för Majtans skull, men också för Ann-Sofies skull så att hon inte behövde vara ensam i en sådan situation. Vi har varit med Majtan varje dag sen hon kom till oss och då var det även självklart att vara med den sista dagen också. Jag valde dock att gå in i stallet under själva avlivningen, för där kände jag mina begränsingar.

Det är tyvärr baksidan med att ha djur, men lika viktigt som det är att ta hand om sina djur på bästa sätt medans de lever så har vi även ett ansvar att vara med dem in i det sista. Jag klandrar dock ingen som känner att de inte fixar att vara med, utan det är ett personligt beslut som var och en måste ta ställning till. För om man inte känner att man klarar av att hålla sig lugn, så kan det vara bättre att överlåta det till någon annan så att djuret inte blir oroligt.

Jag kände mig ändå lugn och trygg den morgonen. Mannen som kom ut för att göra det var riktigt proffsig och man kände att han kunde sin sak. Det kändes att han var en riktig djurmänniska. Vi pratade med han innan och han berättade vad som skulle hända. För mig var det viktigt att ha information, för många gånger kan fantasin vara så mycket värre än verkligheten.

När det var dags ledde Ann-Sofie ut henne på gården och jag var fram för att klappa om henne och säga hej då. Sen gick jag in i stallet och jag hann bara stänga stalldörren och gå in, innan Ann-Sofie kom in. Det gick så fort och hon hann inte märka någonting.

Majtan var lugn in i det sista och trots att hon lämnar en otroligt stor tomhet och saknad efter sig, så känns det bra att veta att hon inte behöver ha ont längre. Hon fick avsluta sina dagar glad, mätt och lycklig i en miljö där hon trivdes och var trygg. Vi kommer aldrig glömma henne och som Mamma sa så kommer hon a l l t i d finnas med oss och se efter oss som den omhändertagande personlighet som hon var när hon fortfarande var med oss i livet. Jag har aldrig träffat en sådan häst som Majtan, som gick rakt in i ens hjärta från första stund.

Många gånger tror vi att det är vi människor som väljer djuren, när det i själva verket är tvärtom. Djuren kommer till en av en anledning och det är oftast i efterhand som man förstår varför och vi vet varför hon kom till oss.

Stundtals har det känts som att tårarna aldrig skulle ta slut, men det har aldrig funnits några tvivel om att det var det rätta beslutet.