Så kom den dagen då det var dags att skiljas från våran underbara lilla ponny. I åtta härliga år har han förgyllt våra dagar med en massa äventyr och utmaningar, men nu är det s l u t. Inom loppet av en sekund var han borta och det definitiva var ett faktum; hur man än gör så kommer vi aldrig mer att få se honom. Innebörden av "aldrig" blir helt plötsligt så uppenbar att det är för ofattbart att förstå. Det var det rätta beslutet och jag känner absolut inga tvivel, men det gör förbaskat ont ändå. Våran fina Bessman som alltid var lika glad, lurig och modig, även ända in i det sista...

 

Från att ha vandrat mellan olika ägare hittade han till slut hem till oss och rakt in i hela familjens hjärta. Jag gav han ett löfte om att få stanna hos oss livet ut och det var ett löfte som jag också höll, även om jag hade hoppats att han skulle få vara kvar i många år till.

 

När vi tog bort Majtan så valde jag att inte vara med vid själva avlivningen, men den här gången var jag redo att följa med hela vägen. Om det var någon häst jag skulle stå bredvid i det avslutande ögonblicket, så var det Bessman. Med tanke på det förtroendet som han gett mig och hela familjen, så kände jag ett stort ansvar att följa våran familjemedlem den sista biten på vägen så att han skulle vara trygg och lugn.

 

I samma sekund som smällen kom släppte jag grimskaftet och gick in i stallet. Just i det momentet försvann våran lilla häst och då ville jag inte vara kvar. Tonis mamma var med och hon stannade kvar med honom efter att jag gått därifrån, hjälpte till att ta av grimman och såg till att han var lika lugn och fridfull efteråt.

 

Jag är bara i början på mitt "hästliv" och vetskapen om att jag nu fixar att vara med vid en avlivning stärker mig eftersom jag är säker att jag kommer att vara med om detta fler gånger om jag ska fortsätta att hålla på med hästar. Det är baksidan av djurägandet, men också ett stort ansvar som vi tar på oss när vi väljer att ha djuren i vårt liv. Vi har dem bara till låns en liten stund och lika väl som vi tar hand om dem när de lever - lika viktigt är det att våga ta det oegoistiska, avslutande beslutet när det är dags att skiljas. 

 

...och nu är historien om den lilla ponnyn med det stora hjärtat slut. Jag är oerhört tacksam över att ha fått vara med på den här resan och han har inte bara lärt oss en massa om hästar, utan även om en själv. En bit av mitt hjärta kommer alltid att fattas.