Igår kl. 20.20 kom lilla Pricken Edelbert. Han var 54 cm lång och vägde 4 530 g och kommer hädanefter att lyssna till Edvin. Nu är jag en stolt moster och framförallt en imponerad lillayster efter den kämparinsats som syrran gjort!

 

Senare idag ska vi äntligen få träffa honom!

Förhoppningsvis blir jag moster inom de närmsta timmarna. Syrran var beräknad till den 18 december, men den lilla bebben ville vänta lite till så igår kl 04.00 åkte de in till Sunderby sjukhus och i samband med det så svängde de förbi med lilla Zture.

 

Så igår agerade vi hundvakt och var på en riktig långpromenad efter skogsvägarna här i Gäddvik. Det finns riktigt fina vägar som för tillfället är täckta av ett tjockt lager is, men med ett par broddar på fossingarna så gick det kanon! Nu har dock Zture fått åka vidare till Kalix i några dagar där han håller mamma och pappa i sysselsättning.

 

Nu väntar vi med spänning på ett besked om att lilla Pricken Edelbert har kommit. Vi hoppas alla att det blir snart så att det inte fortsätter på det här långdragna sättet.

Sen får vi ju inte glömma Kakans julgotta som vi ställde i ordning i boxen på morgonen. Det är också en tradition som jag inte vill rucka på!

 

Julafton blev precis som jag hade hoppats: morgonjulritt, alla på plats, god mat, härlig stämning och snö! I år hade jag en hyfsat lång önskelista som till största delen bestod av hästrelaterade saker och Toni hade bockat av ett flertal, så min inre hästtjej var välidgt glad och tacksam. Sen fanns det såklart också en massa annat kul under granen!

 

Maten är ändå det bästa och i år avslutade vi med en pepparkakskladdkaka som passade ypperligt efter allt gott. Gissar väl att man ligger några kilo plus efter att ha pressat julmat i flera dagar, men så är det ju också bara jul en gång om året.

 

Efter flytten till huset har det verkligen varit full rulle, inte bara med uppackning och iordningställande av vårt nya hem, utan också med en massa annat kul, en del julförberedelser och sedan 20 h övertid. Därför välkomnar jag nu julen med öppna armar och ser fram emot några lugna dagar med god mat, vila och en massa kvalitetstid med nära och kära.

 

Förhoppningsvis blir det även stabilare väder och bättre underlag så att jag och Kakan kan öka på träningsmängden en aning för både hon och jag blir smått deppiga av att inte kunna vara igång fullt ut. Den här senhösten/vintern har varit den värsta hittills som hästägare med ett jädrans jojo-väder och regn med halka som påföljd. Så nu håller vi tummarna för kyla och mer snö!

 

Här är en del av det vi har pysslat med under december:

 

 

Så kom den dagen då det var dags att skiljas från våran underbara lilla ponny. I åtta härliga år har han förgyllt våra dagar med en massa äventyr och utmaningar, men nu är det s l u t. Inom loppet av en sekund var han borta och det definitiva var ett faktum; hur man än gör så kommer vi aldrig mer att få se honom. Innebörden av "aldrig" blir helt plötsligt så uppenbar att det är för ofattbart att förstå. Det var det rätta beslutet och jag känner absolut inga tvivel, men det gör förbaskat ont ändå. Våran fina Bessman som alltid var lika glad, lurig och modig, även ända in i det sista...

 

Från att ha vandrat mellan olika ägare hittade han till slut hem till oss och rakt in i hela familjens hjärta. Jag gav han ett löfte om att få stanna hos oss livet ut och det var ett löfte som jag också höll, även om jag hade hoppats att han skulle få vara kvar i många år till.

 

När vi tog bort Majtan så valde jag att inte vara med vid själva avlivningen, men den här gången var jag redo att följa med hela vägen. Om det var någon häst jag skulle stå bredvid i det avslutande ögonblicket, så var det Bessman. Med tanke på det förtroendet som han gett mig och hela familjen, så kände jag ett stort ansvar att följa våran familjemedlem den sista biten på vägen så att han skulle vara trygg och lugn.

 

I samma sekund som smällen kom släppte jag grimskaftet och gick in i stallet. Just i det momentet försvann våran lilla häst och då ville jag inte vara kvar. Tonis mamma var med och hon stannade kvar med honom efter att jag gått därifrån, hjälpte till att ta av grimman och såg till att han var lika lugn och fridfull efteråt.

 

Jag är bara i början på mitt "hästliv" och vetskapen om att jag nu fixar att vara med vid en avlivning stärker mig eftersom jag är säker att jag kommer att vara med om detta fler gånger om jag ska fortsätta att hålla på med hästar. Det är baksidan av djurägandet, men också ett stort ansvar som vi tar på oss när vi väljer att ha djuren i vårt liv. Vi har dem bara till låns en liten stund och lika väl som vi tar hand om dem när de lever - lika viktigt är det att våga ta det oegoistiska, avslutande beslutet när det är dags att skiljas. 

 

...och nu är historien om den lilla ponnyn med det stora hjärtat slut. Jag är oerhört tacksam över att ha fått vara med på den här resan och han har inte bara lärt oss en massa om hästar, utan även om en själv. En bit av mitt hjärta kommer alltid att fattas.