Ibland kommer de stunder då allt faller på plats och man får en liten bekräftelse på att man är på rätt väg. Kvällens ridpass kommer jag att leva på länge. Planen för kvällen var en uteritt i skritt med sällskap av Laila och lille Remi och det var även det vi började med. Det blev en 40 min tur upp efter Grantjärnsvägen i skogen för att undkomma blåsten. På hemvägen var Centi lite trippig, så jag sysselsatte honom med lite sidvärtsrörelser m.m. för att återfå koncentrationen och använda energin till något vettigt.

Till en början ville han inte alls släppa till. Han kändes stel och bet tag i vänster sida av bettet, men skam den som ger sig. Det är nämligen hans sämre sida, så man får jobba lite extra för att få igenom det man ber om. Helt plötsligt mjuknande han jättefint och då blev allt så lätt! Mjuk och fin i sidorna med en positiv energi bakifrån som jag bara behövde fånga upp och fortsätta engagera. Behöver jag säga att frustningarna kom på löpande band?

Den känslan ville jag inte kasta bort, så när vi kom tillbaka till stallet så valde jag att rida en stund på volten bakom stallet. Fortsatte att arbeta honom i skritten med samma härliga känsla och avslutade med lite trav. Jag ville inte nöta för mycket, så när det kändes som bäst gjorde jag halt, hoppade av och lät han skritta av. Det blev alltså 10 minuters kvalitativ ridning som gav oss båda väldigt mycket!