Nu har det gått en vecka sedan vårt tårfyllda avsked under åskovädret. Frida har nu varit borta en hel vecka och jag måste säga att det känns väldigt tomt. När vi har pratat i telefon så har min ständiga öppningsfras varit "När kommer du hem?" varierat med "Kommer ni hem nu?". Hon är alldeles för långt borta från oss nu, men samtidigt som mitt egoistiska jag önskar att de snart kommer hem så är jag ändå glad för deras skull - att de vågar ta steget och pröva. Men just nu är det enda jag kan säga...