Efter förra veckans händelser förstår jag verkligen innebörden av "tiden stod still", för det var så det kändes under de 2 ½ dagarna då Toni låg på sjukhuset efter bilolyckan. Det kändes som att någon tryckt på "pause" och att minutvisarna på klockan stannat upp för en stund. Oro blandades med känslor av otålighet i väntan på vidare besked från läkarna.

Allt löste sej till det bästa och just nu är jag bara så glad och tacksam för att allt gick bra och jag har nog aldrig sett någon bli så glad över att få sätta sej upp, som Toni blev efter att ha legat fastspänd med fixerat huvud i över 24 h. Inget slår det leendet! På samma sätt som någon tryckte på "pause", tryckte också någon på "play" nu när min sötnos är hemma och mår bra efter omständigheterna. Jag hoppas bara att alla tar det lugnt nu ute i jultrafiken!